Fastighetsmäklaren som blev biodlare

Att bli biodlare fanns inte i min förställningssvärd som student så istället blev jag ekonom och fastighetsmäklare. Efter att ha arbetat i 10 år så landade jag min drömjobb, att mäkla köpcentrum och större kommersiella fastigheter för ett brittiskt-amerikanskt konsultbolag. Mitt mål att göra 100 miljoners affärer var nått! Visserligen inte mina pengar men jag fick leka med de stora grabbarna. I min värld ett kvitto på att jag lyckats. Men gräset är ju som bekant inte grönare…  Istället hittade jag en hård anglosaxisk företagskultur huvudsakligen befolkad av egennyttiga strebrar och efter fyra år var burnouten total. Det behövdes 3 månaders sjukskrivning för att jag skulle se klarare. När dimman väl lättat var beslutet enkelt. Från och med nu skulle jag bara göra saker som var roliga och givande. Jag sade upp mig och började jobba som musiker och sångare ( steget var inte så långt som det kan tyckas, jag försörjde mig som gatumusiker under studietiden. Höra hur jag låter? klicka här). Senare var jag med och startade ett digitaltryckeri och där efter Kristinehovs Malmgård som är ett socialt företag med målet att skapa arbetstillfällen för människor som står långt från arbetsmarknaden. Jag har också varit med ch startat företaget Belgoklubben.be .

Första kuporna

Jag köpte tre bisamhällen för att ha som hobby på landstället. Jag minns fortfarande hur jag med skräckblandad förtjusning öppnade samhällena för första gången och började plocka bland ramarna. Inom loppet av några minuter hade jag blivit stucken fyra gånger, ändå hamnade jag i ett flowtillstånd och glömde tid och rum, ett tillstånd som jag fortfarande lätt hamnar i när jag öppnar en bikupa. Efter ungefär en vecka som hobbybiodlare insåg jag att jag nu äntligen visste vad jag skulle bli när jag blev ”stor”.

Biodling är inte som andra verksamheter

Jag har alltid var målmedveten och gjort planer med tydliga delmål att bocka av så jag angrep biodlingen på exakt samma sätt, en utarbetad plan på fem år med inköp av 20 samhällen och därefter en dubblering av antalet bisamhällen genom delning varje år. Det var bara en sak jag missade, jag stämde inte av planerna med bina. Det visade sig ganska snart att bina hade helt egna planer och jag fick lära mig den hårda vägen att biodling inte är som andra verksamheter. I ett vanligt företag när något inte funkar efter plan, så kavlar man bara upp ärmarna, sätter in så många extra timmar som behövs för att lösa problemet. I biodlingen däremot finns det tidsmässiga fönster för när en viss sak kan göras, om det inte funkar den gången så får man vackert vänta till nästa år för en ny chans. Oerhört frustrerade för en resultatmänniska som mig men också en nyttig läxa som har gjort mig mer tålmodig. Målen har av med nödvändighet blivit mindre viktiga till förmån för processen.  Ja, jag vet det låter som de vanliga Carpe diem-flosklerna men icke desto mindre är det sant.

Målet för biodlingen är inte längre att ha ett visst antal kupor eller få ett visst antal ton honung. Utan att ha så många bikupor jag kan sköta i en rimlig arbetstakt. Inte heller är målet en viss årsinkomst. Årsinkomsten är för övrigt nu mer är bara en bråkdel av vad den var när jag var mitt i karriären men det är helt OK. Jag trivs med det jag gör och det är det viktigaste.